Ut med hardcore och funk-metal, in med hårdrock och punk. Jag överdriver lite grand, det kanske snarare är några steg tillbaka för de första och framåt för de andra, men det är den uppenbara skillnaden från debuten. Samtidigt är det omisskännligt LOK och texterna är naturligtvis fortfarande på svenska. Men riffen är fläskigare, trumslagen tyngre och skriken lite argare. Den tyngre ljudbilden för med sig att jag gungar mer den här gången, men samtidigt studsar jag mindre vilket man kanske själv får avgöra om det är bra eller dåligt.

Det som tyvärr försvann i förändringen är deras busighet, något som gjorde debuten ännu bättre än den faktiskt var. Det är fortfarande lekfullt men de har blivit allvarligare till den här skivan. Borta är knasiga falsettrop på ord som ”lärka”. Istället finns här något som nästan liknar politiska slagord. Men de känns lite som gigantiska köttben i munnen på en chihuahua när Martin bokstaverar sig igenom M-A-R-K-N-A-D-E-N i ”M som i”. Kanske punken i plattan kräver sina slagord men jag gillade det bättre när Martin var personlig.

Jag får det nu att låta som jag inte gillar skivan, men det är inte det jag vill säga. Vissa saker är till och med bättre än debuten. Som Johan Reivén och Roberto Laghis produktion där ökad vana gjort att de vågat lite mer eller Daniel Cordoros basspel som fått kliva fram och göra punkstänkare som ”Dakota” uthärdliga. Dessutom kan de ju fortfarande skriva låtar och i de starkaste spåren ”Stänkskärmar och sprit”, ”Handflatan” och ”Gud ditt svin” kan Lok vinna ännu en grammis för sveriges bästa hårdrocksband. Förhoppningsvis kommer de göra sitt bästa för att visa det när de intar Hultsfreds Hawaii-scen senare i år.