Eftersom jag en gång beslöt mig för att inte vara konsument utan producent av vad det månde vara så förefaller det mig vara en något udda uppgift jag nu står inför, att recensera någon annans alster. Jag skulle med glädje kunna recensera några av mina egna, det skulle vara mycket enkelt: Allt som Jon Rekdal någonsin gjort suger fett, sen skulle jag placerat en dödskalle längst ner som varningssymbol för de som eventuellt trots det skulle finna något intresse i att köpa produkten ifråga.

Jag är i princip mot att blanda in pengar och ägande i något så subtilt som musik. Musiken är för mig en utomvärdslig kommunikationsplattform mellan människa och Gud och borde hållas ren från kapital och domare. Jag köper ingen musik utom när jag måste för att jag blivit ombedd att lyssna in något speciellt. Jag tycker om att lyssna på denna musik och kan tidvis förlora mig själv helt och hållet i denna. Just nu försöker jag rensa örat med så mycket klassiskt jag bara kan för jag har kommit in i en harmonisk återvändsgränd och försöker förtvivlat ta mig ut, tolvtonstekniker och ryska expressionister skall hjälpa mig.

Min flickvän kom hem med en skiva för några veckor sedan, D'Angelos nya ”Voodoo”, första genomlyssningen fick mig att döma honom som bekväm eftersom de mest påtagliga greppen från förra plattan ytterligare renodlats och destillerats till ett ”never change a winning concept” vilket jag anser vara ett svek och ett sätt att lura folk på pengar. Jag lyssnade då som hastigast på ganska låg volym. När jag sedan, dagarna efter, under det att jag företog en del ombyggnationer i lägenheten, lyssnade igen och igen, framstod faktum med all tydlighet: Detta var ett lysande musikaliskt alster. Han klämmer upp falsetten mellan Princes skinkor utan att bli svulstig och får en minnas tillbaks på Princes första skivor då han fortfarande var hungrig.

Voodoo-titeln fick mig först bli misstänksam eftersom jag har en del praktisk erfarenhet i ämnet och en bror som är vodoopräst, tillslut gav jag efter, titeln är bra. Han har gjort de transcendentala elementen i voodon tillgängligt, smetat in den i dopade grooves och dragit fram den bedrägliga enkelheten i rytm o harmoni så att man kan ana extasen bakom hörnet. Körerna är helt enkelt överjävliga och får en längta till Prince återigen.

Jag känner Prince, lyssnar på D'Angelo och kan inte låta bli att tänka: Detta är bättre.