Jag förstår inte var storheten, som så många verkar hitta i Misery Loves Co, ligger och gömmer sig. Själv har jag alltid tyckt att de varit en halvmesyr. I början av sin karriär verkade det som om de försökte göra klockren industri-metall utan att riktigt lyckas. Sen började de luta sig mot nån form av svartrock till uppföljaren för att till slut ta ett helt steg för den här, deras tredje platta. Industri-metal-depp. Rock!?!

Nu när jag sitter här och försöker komma in i ”Your vision was never mine to share” är min reaktion mest frustration och lite irritation. Alla spår rör sig precis bakom min ryggrad. Och de kittlar retsamt. Sån här musik skall gripa tag, skaka om och framförallt kännas. Men här retar den på det där äckliga sättet. Och så har jag alltid känt för MLC.

Patrik Wiréns röst låter i mina öron som en basförstärkt humla. Samma irriterande ljud brukar jag störa mig på hos Billy Corgan när han sjunger, men här verkar det nästan som om Patrik försöker låta så när Billy bara sjunger illa. Ansträngt. Sen det här med depprock-influenserna. Jag skall väl på en gång erkänna att jag inte gillar det i originalutförande och som tydlig influens passar det inte alls mitt öra. Och jag vet inte vem som skulle gilla det heller. Mina vänner som gillar Cure lyssnar på Cure av en anledning. Och den anledningen finns knappast här. Trots att de till och med spelat in en Cure-låt.

Två gånger på skivan så lättar mitt svårmod. Ena gången är när jag börjar sjunga på Marilyn Mansons ”Coma White” under refrängen till ”Never gonna give up”. Oj, otur. Det var visst inte den. Bara en tristare kopia. Andra gången är under ”Into the grey”. Den låten är faktiskt riktigt bra, eller åtminstone så bra som det blir. Men precis efter att jag känt det vill jag bara skrika: ”KOM LOSS DÅ FÖR FAN”. För den ligger också bara där och irriterar, även om den är ganska bra.