Det är inte utan att man ryggar tillbaka över den här gruppens namn. Jag tänkte direkt: Kalkylblad. Formler. Bill Gates. Inte världens mest underhållande associationer. Lyckligtvis är gruppen Excel inte lika urbota tråkig som sin namne i mjukvarugenren. Det är rapparna Timbuk och Obi, två killar med amerikansk/svenskt respektive nigeriansk/danskt ursprung, som ligger bakom gruppnamnet. De definierar själva sin musik som ”pop med tunga r'n'b och hiphop influenser” och det är en ganska bra beskrivning. Ganska lättsam och dansvänlig musik med lite plingande synthar, följsamma elektroniska basgångar och mjuk sång.

Trots att det är en ny skiva med rappare från Sverige låter det (tack och lov) inte alls likt den härskande svenska hiphopen med Petter och Ken som frontfigurer. Mer amerikanskt och funkigt. Om man vill dra paralleller till svensk musik är det mer i stil med Rob'n'Raz. Det låter ganska mycket 80-tal som så mycket annat nu för tiden, de här killarna har Wham och Michael Jackson som några av sina inspriationskällor. Men de gillar också Babyface och Puffy & Biggie och utifrån det kan man litegrann föreställa sig hur det låter. Ganska gulligt och trevligt. De sjunger (i alla fall Obi), använder riktiga musiker och har rytmkänsla. Är musikartister alltså. Vilket jag inte med bästa vilja kan tycka om den hypade svenska ”hiphopeliten”.

Den mjuka stilen är genomgående på hela skivan. Trots att de ser lite farliga ut på omslaget, får jag av musiken snarare intrycket att de är snälla pojkar som är i kontakt med sina känslor än att de är busrappare med sociala problem. Och det är rätt mysigt. Men med covern av Lionel Richies ”All Night Long” blir det överdos. Den är visserligen bättre än originalet (coolare tempo och mindre glansig sång), men att ens använda den låten tycker jag är ovärdigt. När de däremot hämtar in Prince/Chaka Khans ”I Feel for You” känns det bättre. De gör den i ett avslappnat tempo, inspirerade av både Princes falsettsång i originalet och Melle Mels rap i Chakas version. Visserligen utan att nå upp till förebilderna får de faktiskt till den på sitt eget vis. I funkiga ”Now & Forever” hörs voice box sång à la Roger och det är ganska tungt. ”Pump” är också en bra låt med ett envist gitarrfunkriff som bas och lite voice box. Annars är det inte så många låtar som sticker ut och är jättebra, heller inte jättedåliga. Det blir dock dragning åt smörig skvalmusik när man lyssnar igenom hela skivan. Men med några starkare låtar och lite vassare produktion så skulle det kunna vara mycket bra.