Det var fem år sen Trent Reznor på riktigt gav ut en skiva. Det verkade som att han aldrig skulle komma till skott igen. Det kom nämligen lite emellan.

Tillsammans med John Malm Jr började han plocka band till sitt då relativt nystartade skivbolag Nothing records. Det har blivit sexton band till dags dato varav Marilyn Manson är det mest kända förutom NIN själva. På Marilyn Mansons genombrottsskiva ”Antichrist Superstar”, producerade, mixade, skrev och spelade han. Även om Mr Manson själv sagt att han inte riktigt blev som han ville så har inte ens han förnekat Trents fantastiska arbete och del i deras genombrott. Han har jobbat med bl a David Bowie, Rob Zombie, Tori Amos och Prick. Han producerade soundtrack till ”Natural Born Killers” och ”Lost Highway”, till den senare släpptes också en singel ”The Perfect Drug – Halo 11″ som är det sista livstecknet från Nine Inch Nails som finns på skiva.

Tills nu. I slutet av September kommer ”The Fragile – Halo 14″, en dubbelskiva som består av en instrumental halva och en med mer traditionellt material. ”The Day the World Went Away” är en singel från denna skapelse. Enligt mig är ”The Fragile” det viktigaste skivsläppet på åratal och när nu försmaken har kommit, singeln, så släpps den inte i Sverige. I USA släpptes den 20/7 och hittills är inte ett släppdatum satt i Sverige. Japan och Australien har fått sina, men inte Europa. Skäms.

CD-singeln är tre-spårig (vinylen har fyra) och den består av ”The Day the World Went Away”, ”Starfuckers Inc” och ”The Day the World Went Away [Quiet]” (vinylen har också mixen ”The Day the World Went Away [Porter Ricks]”).

I inledningen till ”TDTWWA” rullar ett elektroniskt ljud runt i högtalarna och bryts av en malande gitarr som låter som en ensamble av distade lo-fi rockare som spelar tillsammans. Lite ostämt, lite i otakt. Låten är indelad i stycken som nästan verkar vara tidsbegränsade. Först det rullande ljudet i ganska exakt trettio sekunder, sedan de malande gitarrerna i en minut och sedan följer en och en halv minut lågmäld musik och sång. Sen kommer gitarrerna tillbaks för att avsluta låten tillsammans med en kör som sjunger ett släpigt ”na-na-na-na”.

Mixen [Quiet] inleds på det sätt originalet slutar. Utan gitarrerna i bakgrunden ter sig dock kören mer desperat.
När Trent dessutom hörs skrikande detta mantra bakom kören så blir det på gränsen till obehagligt. Jag ser mig över axeln efter en rödögd Trent som tuggar fradga redo att bita mig i halsen. I övrigt är mixen som den heter, tyst. Eller tystare än originalet. De malande gitarrerna har helt försvunnit.

B-spåret ”Starfuckers Inc” påminner i versen om den Jungle-influerade ”The Perfect Drug”, fast den är mer
gitarrbaserad. Refrängen är ackompanjerad av ganska traditionella hårdrocksgitarrer och det kanske är av denna anledning man tagit med publikljud från Kiss ”Shout it out loud” i slutet. Textmässigt är låten ett hätskt utfall mot Trents gamle vapendragare Marilyn Manson.

Det verkar som att Reznor i huvudlåten på singeln har försökt dela upp sin musik i dess beståndsdelar. En NIN låt brukar ha fler lager av ljud än man kan räkna, här är det mer greppbart. Det kanske låter som om jag inte gillar det, så är dock inte fallet. Jag vet inte hur jag skulle kunna beskriva det annars bara. Bägge låtarna sätter sig direkt och följer mig genom dagarna. Trents avhållsamhet från Nine Inch Nails har inte förstört honom, bara gjort honom lite äldre. Jag känner mig spänd inför fortsättningen och om vi alla är riktigt, riktigt snälla så släpps förhoppningsvis ”The Fragile” i Sverige.