Det är trist när gamla klyschor stämmer. Men här är beviset för att devisen ”ju fler kockar desto sämre soppa” stämmer. För när DJ Dmd spelar in en ny skiva tar han med sig alla sina kompisar i the Inner Soul Clique. Inner Soul Clique består av tretton rappare och sångare, ändå lyckas man med bedriften att få plats med ytterligare tre gäster på albumet. Hela 16 olika röster, förutom DMD:s egen, att hålla ordning på alltså. Självklart helt omöjligt, så visst blir det splittrat.

Fast, visst, några låtar gillade jag.

Öppningsspåret ”The Trill Connection” är ännu en tröttsam represent-låt. ”We represent P.A!” Jaha. Än sen.

Gil Scott Heron drivna ”Shinin'” är skönt g-funkig och får mig att gunga med huvudet fram och tillbaka. Börjar hoppas att mitt intryck från första låten skall visa sig vara fel. Jag skulle dessutom gärna höra mer av Big Reggie Cooper som står för refrängsången i ”Shinin'”.

I ”Makin' Moves” försöker sig Dmd på att lägga hotfulla beats à la RZA, men jag blir mer uttråkad än rädd. Rappen är dessutom riktigt trist. Nästa.

Sjätte spåret ”Landmines” är ett försök att koka ny soppa på lite väl många gamla ingredienser, som inte faller särskilt väl ut. Enformigt rimmande till småtrist musikalisk bakgrund får mig inte direkt att hoppa av glädje.

”Out there on that Corner” påminner mig om något 2Pac skulle ha kunnat rata eller lagt som singelbaksida. Inte särdeles upphetsande följaktligen.

Halvvägs stöter jag på ”It's the B.U.D.”. En svängig jazzig sak med skön stöthammond i bakgrunden och helknasig bas. Jag börjar nicka med huvudet igen och mina förhoppningar om fortsättningen ökar.

”25 Lighters” sänker humöret lika snabbt. Vi glömmer den. Tristaste spåret hittills. Hemsk hiphop-sång i falsett. Riktigt läskig 80-tals-pop-synth i bakgrunden. Inte ens den fina elektroniska virveltrumman lyckas hålla mig på gott humör.

Spår tio, låt åtta, ”Til' the Casket's Closed” är ännu ett försök att skrämmas. Dags att tuffa till det. Hårda virveltrummor. Halvroliga beats. Men ack så trist rap och ännu tråkigare musikslinga. Nu ser det mörkt ut igen. Trots den halvskojiga p-funk-moogen som dyker upp som hastigast.

”Boonie Loc Off the Dome” är ett freestylenummer levererat ovanpå ett försök att återskapa ett 80-talssound som sedan länge försvunnit. Trött.

I ”When You Come Home” återanvänder DJ Dmd LL Cool J:s ”I Need Love” och det känns väl ungefär lika ok som att återanvända ”The Message”. Visst det låter ju helt ok, men det är mest för att det bygger på en redan lyckad låt. Nej. Inte ok.

Sista låten ”Go Back Home” har en riktigt fin p-funksynth. Riktigt skön bakgrundssång. Inte alls oävet rimmande. Skönt tillbakalutad känsla, trots att beatet är småknasigt. Inte riktigt i klass med mina två tidigare favoriter på det här albumet, men helt ok.

Som helhet är inte det här särskilt roligt. Om Dmd valt att släppa en tolva istället hade det känts betydligt bättre och intressantare. En tolva med ”Shinin'”, ”It's the B.U.D.” och ”Go Back Home” tillsammans med en mix på någon av dem hade fått mig att se fram emot ett helt album med DJ Dmd. Nu känns det som jag fått betydligt mer än jag bad om.